Av Johan Jönson
Texten är skriven för samtalsserien UNDER TEXTER / TEJIENDO CON-TEXTOS, organiserad av petzetera i samarbete med NOX Escuela de Escritura Creativa och med stöd av Kulturrådet. Den lästes 15 november 2023 i en presentation online med titeln Volcán / Vulkan tillsammans med mexikanska författaren och konstnären Mónica Nepote.
Vi klev in i några jeepar – det var på Island, i huvudstaden Reykjavik – och körde i nån timme. Vi var turister. En mindre vulkan hade haft ett utbrott och nu fanns möjlighet till denna sightseeing-tur – dyr som fan; turism är Islands största inkomstkälla – för att på håll se och uppleva den nyss stelnade lavan, ännu inte riktigt svalnad – och på håll magman som ännu, men avsevärt mindre intensivt än vid utbrottets början, vällde upp ur vulkanens inre; jordens inre.
Jeepen stannade så, bredvid vägen, mitt i ett kargt, stenigt landskap med vindpinat gräs i tuvor, i dyner, här och där, låga buskage, enstaka träd. Och vi började gå mot den geologiska attraktionen. Det fanns inga vägar eller stigar, vi gick direkt i landskapet, det postvulkaniska isländska landskapet. Det tog tre, fyra timmar. Det var fysiskt ansträngande att för varje steg sätta fötterna rätt, så att man inte tappade balansen och ramlade. Jag var snart dyngsur av svett. Det ömsom regnade småspik, blåste hårt, glimtar av sol, några förbipasserande snöfall och så regn igen. Om vartannat. Som man säger på nordatlantiska ön: ”Här på Island har vi inte väder, utan exempel på väder”. Vi turister var tillsagda, ja, ålagda, att bära rejäla vandringskängor, med extra tjocka, tåliga gummisulor. Den nystelnade lavan, som vi skulle gå på när vi närmade oss vulkanen, var mycket vass, närmast som amorft krossat glas, väldigt asymmetrisk, i outgrundligt sublima veck – som geologin och naturen ju regelmässigt är – och vanliga sportskor skulle skäras upp och strimlas sönder.
Att gå där i det vidsträckta landskapet, vandra, ta sig fram, med sin kropp, sin svettande kropp, i det påtagliga vädret… Svårt att inte erfara en sorts kosmisk – kanske inte fasa, som Michail Bachtin talade om i samband med hur en dominant ideologi vill framstå för sina undersåtar – men mera av en grundläggande materialistisk ontologi: så här liten och obetydlig är ens enskilda figuration när man befinner sig på jordsystemets planetärt självformerade yta. På samma paradoxala gång en rusig förundran, en sorts lycka. Att öppna munnen och tala, formulera sig, försöka bringa symbolisk ordning åt villkoren som omger en – skulle dock inte göra någon som helst skillnad; samtidigt vanmakt och en form av befrielse. Fraserna skulle inte höras av någon, dessutom skulle denne vara lika utlämnad och ensam som en själv, och skulle omedelbart vid läpparna blåsa bort i vinden, regnet, virvlarna. Språket skulle inte ens vara som dammpartiklar i detta, snarare ett kort, hypnossfäriskt drömfragment…för vem? Den svettiga och andfådda form av nästan-ingenting som, här, i detta, sammanföll med ”mig”; den djurlighet som oavlåtligt genomströmmas av språk och språkliga logiker; symboliska montage utan riktigt fasta punkter, fästen; hallucinogena kroppspraktiker.
Så. Vi kom fram till utsiktsplatsen mot vulkanen, utbrottet. På behörigt säkerhetsavstånd. Lavan vi stod på var ännu ljummen, det luktade svavel, som jag känt tidigare, och andra lukter, som jag aldrig tidigare har känt och inte kan det periodiska systemets namn på. Vid den liksom vardagligt låga och nyss anonyma vulkanen rykte det, som ktonisk dimma upp i vår dimension; vinden skingrade de gulvitgråa gasnebulosorna och spred dess lukter vidare. Och mindre magmaströmmar vällde stilla och mäktigt utför vulkanformationens sidor, liksom svalde stenar, delar av klippblock i sin utflödande, trögflytande rörelse; glödde rött, orange, melerat med grått, svart. Detta, tänkte jag, är alltså vad denna planet är gjord av, vad den en gång var innan den stelnade, svalnade, och antog den terraformering, alltmer antropocen, som nu råder. Jag står och tittar på jordens ursprung, tänkte jag, den är nog väldigt lik solens alltjämt pågående massa. Jag tog några bilder med mobilen, filmade längre sekvenser – men insåg direkt att de digitalt skapade bilderna inte förmådde återge eller avbilda ens en bråkdel av det jag erfor i varseblivningen, på långt avstånd, av vulkanutbrottet, magman, gasdimmorna, lavan…vinden, vädret…i landskapet… Jag kände också, ofrånkomligen, att det språk som så intensivt aktiverades, i mitt huvud, i hela min kropp, för att försöka åstadkomma nån sorts symbolisk ordning i detta möte med det telluriskt reala, med detta fragment av ett hyperobjekt, som Timothy Morton kanske skulle ha sagt…eller som en konfrontation, på avstånd, med En Stor Annanhet, för att dra till med en förvrängd Lacansk term, en radikal, ursprunglig alteritet som samtidigt utgör förutsättningen för ens liv, allt liv… Att mitt svenska språk inte alls räckte till, inte var i närheten av att sättas i meningsfullt spel mot det bespråkligade, enligt dess hävdvunna dialektiska funktion; ja, att orden, begreppen, språket var som smått löjeväckande joller, stumma, svalda läten hos en för planetens basala krafter främmande insektsart. Ja, är kanske språket, i alla sina globala dialekter, i grunden en vanmäktig vaggvisa som genljuder genom sina värddjur i den oöverkomliga konfrontationen med jordsystemets Natur, som via en oerfarbart lång tidslighet frambringat denna lingvistiska rytmisering, omöjlig för oss att tänka bort – för att vi ska drömma om symbolisk ordning och oss själva som meningsfulla agenser däri? Jag vet inte. Ingen vet. Också denna byfilosofiska dröm om den stora drömmen upplöstes av vinden och perceptionen av vulkanens mäktiga aktivitet.
Så där stod jag. På lavan, inför den glödande magman. Jag märkte hur min idiosynkratiska logossfär liksom kopplade om, skiftade – till poetiska utkast, momentana anteckningar till potentiellt blivande dikter:
minns ett besök i Pompeji,
fullt av turister, däribland jag,
som storögt fascinerade
iakttog allt det av vulkanaska och lava levande begravda;
man ville erfara sin egen framtid, kanske
också det redan rådande: att
vara levande begravd
av semiotisk kapitalism
•
celans
post-magmatiska
kristaller
av historia
och
materiell
immanens
•
i Werner Herzogs film Vulkanjägarna (The Fire Within)
återges ett montage
av vulkanologerna Katia och Maurice Kraffts
filmer av vulkanutbrott
från runtom i världen. det är rörliga bilder
av väldiga magmatiska flöden
utmed bergssidor
och genom dalgångar, som
nya, enorma floder
av glödande jordmateria. det är
kanske de vackraste, mest sublima
rörliga bilder
jag har sett i mitt liv. i
flera filmsekvenser
syns en av makarna i bild, i
vad som ser ut att vara väldigt nära
den glödflytande magman,
iförd tjocka specialoveraller,
inklusive stora hjälmar med specialgjorda, transparenta visir,
för att inte brännas till död och aska
av de höga temperaturerna. gestalten
ser ut som en sorts främmande astronaut
eller okänd rymdvarelse
som stapplar omkring i landskapet
av materiornas materia. ja,
är det inte ungefär så
som den grundläggande belägenheten
för den artnarcissistiskt påtända människan
ska framställas? som
en absolut främling
i jordsystemets oupphörligt dialektiska kraftfält,
tjockt och klumpigt utrustad
och inbäddad i
sina proteser och ortoser,
däribland, och inte minst, språk,
som på en och samma gång
separerar oss från våra radikalt beroende villkor
och
frammanar de
vi föreställer oss vara
•
den doom-metal
jag länge och återkommande lyssnat på
som former
av minimalistiskt magmatisk meditation
som kanske bättre än språk
svarar på ett prearkaiskt materialistiskt vara
utan oss, före
och efter; genom
oss
(så här kan det låta:)
Så. Sightseeingguiderna meddelade att det var dags att börja gå tillbaka till jeeparna. Tre, fyra timmars vandrande igen. Alla var trötta, fysiskt, kroppsligt, men också av överväldigande intryck. Det sas nästan ingenting mellan turisterna; som att…jag vet inte…att det inte var nödvändigt. Eller lönt. Eller meningsfullt. Eller att det skulle vara ett sorts svek mot upplevelsen.
Väl i jeepen, på väg tillbaka mot Reykjavik, tittade turisterna i sina mobiler på filmerna och bilderna de tagit av vulkanen, magman, rökmolnen, lavalandskapet; konstaterade, kanske, att det i huvudsak var perceptionen hos mobilens kamerateknologi som återgavs på den lilla skärmen, snarare än deras egen omvälvande erfarenhet. Eller istället för den, som förblev någonting likt riktigt relevant litteratur: Svår att glömma, men samtidigt ytterst svår att minnas.
Själv satt jag, Johan Jönson, J+O+H+A+N J+Ö+N+S+O+N, vem fan, vad eller vilket sorts värddjur det nu är i denna text, hela tiden vid skrivbordet, som en oscillerande vålnad mellan här och där, benämning och befintlighet, föreställde mig ett berättarjag som satt i en jeep på väg tillbaka till Reykjavik från en sightseeingtur till ett vulkanutbrott, någonting mitt biografiska liv aldrig gjort. Satt vid bilfönstret och tittade ut på det isländska landskapet, kanske i begynnande skymning. Att jag satt och funderade, begrundade, njöt. Kanske att min ordinära fiktion om en turisttur till ett vulkanutbrott uppvisar en affinitet med svårigheten att bespråkliga ett så geologiskt komplext och omstörtande skeende som en vulkan under utbrott, dess magma, gaser, rök, rörelser, lava…från en underjord där ingen någonsin varit, trots att vi lever på dess tunna markhinna; att språkets symboliska ordning, en sorts fiktion, arke-fiktion, en slöja av ordning, rycks undan och framträder som kontingent fiktion och kognitivt domesticerande – av en själv, den språkutövande – i denna dialektik med det materialistiskt reala.
Ja. Att den här planetens dominanta språkart, vi, som intalar oss att vi är människor med agens, och inte värddjur för en mängd exteriöra krafter, kanske är dömda till denna livsform – så länge det sällsynta undantaget från dödens och sömnens eviga regel varar.
Eller som den enkla dikten lyder:
Först
var det tyst.
Länge, länge.
Sen
blev det ett tjattrande och babblande
jävla liv. Men
det gick snart över.
Så
blev det tyst igen.
Helt tyst.
För alltid.
Denna dikt kan, förstås, inte vara ett resultat av en genomlevd erfarenhet – man kan inte yttra sig, åtminstone inte empiriskt, om det intet som föregått och sen följer på ens korta och långtråkiga livsbana. Men språket kan likväl inta den omöjliga positionen. Som om denna ur-protes, som Derrida kallade det, vore en form av immateriell magma som strömmar genom allt levande och dött, genom enskilda och maskiner, böcker och imperier, dikter och kapitalcirkulation – och dubblerar allt i sin utbredning till en oscillerande sfär av spöklikt vara. För att här och där stelna, likt lava, till SANNINGAR, BERÄTTELSER, TROPER, KOSMOLOGIER.
Ja. Att vara i denna oupphörliga magmaström. Men som vad? Hur? Med vilka former av språk? Hur?