Lycka
Jag borde kalla det lycka men kanske är det något annat
detta som träder in i världen med lätthet. Det är
vad jag kommer på just nu, men jag försöker, på något
sätt, att hitta det rätta ordet, även om det är
förståeligt att säga att Cézanne hade arrangerat
ett bord med frukter i sin ateljé för att förstå
ljusets processer. Ljuset är framför allt materia här och nu.
Detta borde vara lycka, eller, till exempel, att gå nerför gatan
i Shibuya, att titta på en tavla av Rothko eller Cy Twombly,
att sitta på en bänk på Río de Janeiro-torget och
lyssna på Papaloapan-flodens sorl och dånet från
Stilla Havets vågor. Det der skrives er alltid noget
andet. Og det der beskrives noget andet igen
(Inger Christensen). Men om man börjar om igen
är det förståeligt att veta att det inte är jag som pratar,
även om det är giltigt det jag säger. Materien som
vi delar du och jag lyser som huvudet på en knappnål.
Jag ville skriva en politisk dikt. Det finns ingen substans.
Allt är en föreställning. Det spelar ingen roll. Perfekt:
här blir det kallt. Det är det enda jag kan säga, eller bli.
:::
Framför ett träsnitt av Katsushika Hokusai
(definierat dig själv bäst)
Jag går ingenstans det finns spår av skum
en flock pelikaner en av dem dyker ner
som ett spjut mot havets botten på jakt efter mat
åh att du skulle försvinna just i det ögonblick då du
hade definierat dig själv bäst inga
formgivande linjer penselskrift från Orienten aldrig älskade jag dig
i Tokio sträcker sig den finfördelade sanden en
kvinna med östasiatiska anletdrag en kyss där stod
en grupp japaner framför en Rothko den där svarta
hunden Trocadero en pytteliten säng astman
jag går ingenstans det är ingen deckare
en linje kola till min vän som ligger
i en vit säng djävulens mjäll rösten
jäms med vågorna ropen molnen som
bakgrund i bukten jag går inte du säger det räcker
flytvästen är ett ankare jag går inte till botten
med saker en folksamling nästan helnaken
på min strand så mycket skrän maneter
maneter då går jag igen till fots
längs en gata i Tokio tonåringar som
en fragmenterad flod framför en målning av Rothko
någon drar fram en kniv det är ingen deckare
skjut säger du jag tystnar inte solen är en spegling
av häpnad den där svarta hunden jagar en
grupp pelikaner jag går ingenstans jag går till fots på min strand
kajmanen är inte längre kvar en mun häpnad ja
för mycket oväsen jag kommer tillbaka för din skull gick jag
vilse i Tokios tunnelbana en spegling en hägring
det är ok säger du sanden kliar minns du
min favoritmålning är rök den håller på att gå upp i
rök det är kallt det är sent du skulle kunna återvända till tunneln
två klippor på min strand den finfördelade sanden
sträcker ut sig det är kallt jag förstår inte jag går någon annanstans
någon leker på stranden du återvänder till Tokio aldrig
tyckte du om Kitanos film minns du
den japanska kvinnan med de långa benen i Palais
Royal jag återvänder aldrig min strand är förstörd en spricka
där en högljudd folksamling något händer med skärpe-
djupet det är ingen deckare det är
Lezamas astmatiska röst hans solros
som tiger ett rum Trocadero en pytteliten
säng astman astman min strand jag återvänder inte
Tokio är ett vykort en tyst röst där fanns ingen tystnad
jag har svårt att andas jag drar inte till Tokio som
mulåsnan i avgrunden folkmassan speglingar
av speglingar sa den där nästan osynliga rösten
medan båten försvinner i horisonten
Havanna jag säger något mer några mulattkvinnor framför
en Rothko jag skulle vilja prata med gud säger kvinnan
i hängmattan som långsamt gungar fram och tillbaka
här finns ingen bara en folkmassa en vit
hund som jagar en boll jag återvänder du säger
jag vill ha något att dricka en linje kola till
min vän som ligger i en vit säng djävulens
mjäll Lezamas astmatiska röst åh att
du skulle försvinna just i det ögonblick då du hade
lyckats definiera dina huvuddrag pelikanerna
maneter maneter jag åker inte till Montego jag älskade
skyltfönstren i Tokio en långsam procession
folkmassan begravs det är inte längre min strand
inte heller Tokio Kitanos film har en
röst Lezama en strålande form deformerade ödlor
nästan rent vatten jag hör röster för många
röster på det som var min strand det finns inte
längre någonting Lezamas röst åh att du skulle försvinna
just i det ögonblick då du hade
definierat dig själv bäst jag drar nu.