Det som upphör
det gör mig ont att tänka på det som återstår
vad som återstår av sommaren
vad som återstår av världen
jag tänker ofta på det som återstår och på det som är borta
jag tänker på valarna
om de kommer att finnas i framtiden
jag tänker på barnen som kommer att växa upp för att studera en virtuell värld
barn som kommer att lära sig om glaciärer genom bilder på nätet
och som kommer att lära sig att isbjörnarna rotade bland sopor
och att förvirrade laxar flöt omkring i strömmar utan riktning
de kommer att känna till vita alger
och kvicksilvret som ligger på havets botten
bredvid tonvis av avfall
barnen kommer att bebo en annorlunda värld
en uttömd jord
men sommaren
sommaren är annorlunda
den är ett ögonblick av lugn
att åka till stranden eller bergen
ta med sig barnen
bygga sandslott
och väl hemma igen, tröttheten
att somna tillsammans i en hög
kinderna rosiga av solen
solen som vi vill tro är god
för den väcker minnen från barndomen
och icke desto mindre
·
Annat som upphör
Jag tänker på pappa, på hans röst, som jag ibland hör när jag sover. Han talar till mig i sömnen, han kallar på mig. Jag ser honom le, han tar mig i handen. Nu är jag fem eller sex år gammal, vi promenerar i Rosedal-parken i Palermo, Avenyn Libertadores är full av bilar. Dom rödaktiga stenarna på marken. Hans hand är stor, min är liten. Ett fotografi: hans frisyr är från sjuttiotalet, utsvängda byxor, en skjorta med bred krage (som två flygplansvingarpå väg att lyfta), det är en färgglad skjorta, orange och grön, med lila cirklar som rullar ihop sig i en psykedelisk våg. Vad finns kvar av pappa? Vad finns kvar av oss när vi går bort? Vi upphör att existera eller något får oss upphöra. Jag tänker på alla saker, på det vi samlar på hög. Nästan alla de saker som min pappa samlade på slängdes, gavs bort. Några behöll vi, min bror och jag, resten spreds ut i intet, ett landskap vi inte längre känner igen. En plats bebodd av för oss främmande människor, en plats bortom allt som förbinder oss genom materien: en halsduk eller mössa, en nyckelring, ett par glasögon. Sakerna förlorar sin tyngd, dom löses upp precis som kroppar. Kvar finns minnesförmågan, minnena, bilderna — efterbildningar av fotografier och andra mentala avtryck. Ögonblicksbilder som kommer och går, som rör sig mellan dag och natt dröm och vakenhet, samtid, dåtid, framtiden.
·
Det som upphör II
Det som är kvar av sommaren får mig att tänka på vad som upphör.
Punkt.
Vad finns kvar av Amazonas?
De stympade träden.
Vad finns kvar av elefanterna?
Deras amputerade snablar, deras livlösa kroppar,
deras bortslitna elfenbensbetar.
Högar och högar av elfenben.
Av bergen?
Kapade toppar, hål som snirklar sig ner i
jorden för att bryta loss ädelmetaller.
Av oceanerna?
Skräp.
Sköldpaddor fångade i plast.
Olja smetad som svart marmelad över pingvinernas kroppar.
En förbrukad maritim värld.
En värld där bergskedjor och skogar slukats
av mänsklighetens omättlighet.
·
Vatten
när det regnar föredrar jag att arbeta på ett kafé, det är vana jag har sedan jag var ung
kanske för att kaféer fylls av folk när det regnar
eller kanske för att jag tycker om ljudet när regnet slår mot asfalten och bilarna
den senaste tiden regnar det mycket
gatorna svämmar över och man kan inte köra på dom
skolorna stänger
ibland regnar det in i husen
möblerna blir fördärvade och det växer mögel på väggar och golv
då måste man lämna sitt hem och flytta
måste kasta möblerna
måste tömma huset
min man vill köpa en gummibåt
han säger att kvarteret snart kommer att ligga under vatten
·
Det som upphör III
det som finns kvar av världen är annorlunda
vi konsumerar oupphörligen
vi konsumerar tills vi utplånar vår omgivning, våra liv, urskogens liv, floderna, bergskedjorna
en kommersialiserad värld
varje beståndsdel förses med ett värde
positivt eller negativt
en prislapp och en streckkod
ett positivt värde är döden för ett träd, för då åker schaktmaskinerna dit
varje dag av vår existens invaderar, förstör, extraherar och slänger vi bort
ett exempel är Borneos skogar
där finns bara döda träd kvar, avslitna fågelnäbbar, elefanter som fastnat i gyttjedammar
stränder översköljda av bråte
bergväggar nerstänkta med cyanid
varje dag tas ett stycke terräng av bulldozrarna
träd faller och ingen återplantering görs
fåglarna flyr sina nästen
hajarna blir desorienterade och attackerar
noshörningen mördas, förvirrad precis som björnen
och hjorten, påkörd på grund av den bristande uppmärksamheten hos en pickuplastbil
full av beväpnade män på väg till jakt
kaniner ivägsjasade av en spade för att de åt bondgårdens tomater
skunken dör av förgiftning
vad spelar det för roll, den stinker ju
tvättbjörnen blir infångad i källaren på ett hus
fällor måste sättas ut för att få ut den
vi lever inte väl tillsammans
än mindre i fred
Dikterna är hämtade ur El cero móvil de su boca / The Mobile Cero of Its Mouth (2020). Den svenska versionen av boken har gjorts tack vare ett ekonomiskt bidrag från Rice University, USA. Boken, som på svenska har titeln Det som är kvar, söker förlag i Sverige.